Vad kan Norden bidra med i internationell konflikthantering och fredsbyggande?

Nordiska rådets utskottsmöten

Mariehamn, 29 September 2009

Mina damer och herrar,

När jag ställer mig frågan hur Norden kan bidra till internationell konflikthantering, kan jag inte låta bli att tänka på det hur jag för första gången kom i kontakt med det internationella livet. Det började inte med konflikthantering utan någonting som kan vara ägnat åt att förebygga sådana risker – nämnligen undervisning.

Min egen yrkesutbildning är i pedagokik. Det var nästan av en ren slump som jag rekryterades till ett svenskt biståndsprojekt i Pakistan år 1960. Den vägen kom jag i kontakt med andra kulturer, annordlunda världsåskådningar och också nordiskt samarbete.

I tre år tjänstgjorde jag i Pakistan och efter att ha återvänt hem till Finland rekryterades jag snart till biståndsbyrån som hade nyligen upprättats vid Utrikesministeriet. Det var en avgörande fas i mitt professionella liv. År 1965 hade vi i Finland mycket begränsad erfarenhet av biståndsfrågor. Men lyckligtvis var det också så att det nordiska samarbetet hade sin högsäsong under samma tidsperiod. Politiker var mycket intresserade av att demonsterera världen runt vad som uppnåtts i de nordiska länderna och hur dessa länder ville uttrycka solidaritet med de fattiga länderna. Frågeställningen vi har för oss idag är på sitt sätt en fortsättning av samma tankegång – att ge uttryck för vår solidaritet med folk som på grund av konflikter har behov av vårt stöd.

Det nordiska samarbetet hade – som jag konstaterade – en högsäsong på 1960-talet och även senare. Nu har världen förändrats på ett sätt som också har berört både de samarbetsformer och de områden där samarbete idkas. En vändpunkt nåddes då EU utvidgades år 1995 och både Sverige och Finland blev samtidigt medlemmar i densamma i sällskap med Danmark som redan var medlem. Norge och Island valde att stanna utanför. Trots att samarbetet har förändrats på många sätt finns det mycket betydelsefulla möjligheter till att utveckla det vidare. Så mycket om bakgrunden till frågan om vad som Norden kan göra för internationell konflikthantering och fredsbyggande.


Mina damer och herrar, bästa vänner!

När jag har tänkt hur jag skulle kunna beskriva den värld vi idag lever i, har jag dragit den slutsatsen att världen för nuvarande är ganska stabil beträffande de mellanstatliga förhållandena, men trots allt ostabil inom många stater. Med andra ord – beväpnade konflikter stater emellan är för dagen osannolika eller mycket sällsamma. Däremot finns det stater i Afrika, Asien, Europa och Sydamerika där interna konflikter fortvarande kräver vår uppmerksamhet.

Ännu under det kalla kriget var det typiskt för konflikter som inte var mellanstatliga, utan ägde rum mellan olika politiska grupper inom en stat, att de egentliga stormakterna var antingen direkt eller indirekt involverade. Nu sker sådant mycket sällan. Däremot finns det mindre stater som kan ha delansvar för konflikter mellan olika etniska eller religiösa befolkningsgrupper.

Det finns ett stort antal konflikter som pågått i årtionden där förhoppningarna om en lösning fortvarande är vaga . Det bästa exemplet på en sådan konflikt är läget mellan Israel och Palestina. Det har funnits ingen brist på försök – den ena regeringen i Washington efter den andra har ansträngt sig för att finna en lösning men utan framgång. Motsvarande forsök har gjorts av flera europeiska stater.

Krisområdet som sträcker sig från Turkiet till södra Kina kommer sannoligen att förbli ett krisområde om frågan om två stater – Israel och Palestina – inte kan lösas. Det är därför den allra viktigaste uppgiften för det internationella gemenskapet att anstränga sig för en lösning. Det är inte bara fråga om lokala eller regionala risker vi talar om i detta sammanhang. Även frågan om spridning av kärnvapen och andra vapensystem och de risker som så kan uppstå är oroväckande. Det är inte överdrivet att säga att en lösning till denna konflikt skulle ha stor betydelse för hela världen.

Det är inte möjligt och inte heller till någon nytta att räkna upp alla de konflikter som idag gör livet till ett lidande i olika delar av världen. Vad som är viktigare och nyttigt är att försöka utveckla arbetsmetoder som kan användas för krishantering. Det är självklart att olika kriser och konflikter kräver olika arbetsmetoder men det finns också gemensamma drag i många av dem. Vi kan dra nytta av erfarenheter från det förflytna för att bättre kunna få ett grepp om de nya utmaningarna.

När ett försök görs för att finna en lösning till en konflikt, en grundlig analys av utgångsläget är en bra början. Här kan man inte anstränga sig för mycket. En realistik, genomträngade analys av vad som är av betydelse i sammanhanget är nödvändig. Vad är bakgrunden till konflikten, vilka är de omedelbart eller indirekt berörda, vilka är de tvistefrågor som bör lösas, vad har tidigare gjorts för att finna en lösning, är de berörda parterna beredda på att försöka uppriktigt lösa konflikten?

Dessa är bara några av de frågor som bör besvaras. Huvudansvaret kommer alltid att vara på de omedelbart berördas axlar. Deras goda vilja är en förutsättning för framgång. Det är just därför som det är så viktigt att ha en omfattande helhetsbild av krisen, att känna till alla de faktorer som har betydelse i sammanhanget.

Att ha en helhetsbild av situationen förrän man börjar planera åtgärder tycks vara en självklarhet. Men vi vet från tidigare erfarenhet att så ingalunda alltid är fallet. Det kan vara en utomordentligt krävande målsättning att verkligen ha tillräcklig kunskap om allt som är relevant. Det kan endast göras i gott samarbete med de som befinner sig inne i kriszonen. Men även det räcker inte alltid till. Ett systematiskt tillvägagångssätt är påkallat. En sådan analys förutsätter att den tillgängliga personalen är professionell och erfaren . Det kunde vara en betydande insats om de nordiska länderna som medverkar i den krishanteringsplanering som drivs i EU kunde gemensamt företa sig ett initiativ i denna fråga.

I många fall är det angeläget att både civila och militära planerare samarbetar från första början. Görs det skilt, var och en för sig själv, kan det uppstå helt onödiga och ibland till och med ödesdigra problem.

Det gläder mig att den svenska regeringen har frågor beträffande krishantering högt på agendan under det svenska ordförandeskapet i EU. Det svenska programmet är uppdelat i fem avsnitt:

1. Politiska prioriteringar för konfliktförebyggande verksamhet
2. Tidig varning, handling och coherent policy
3. EU-instrument för lång- och kortsiktig intervention
4. Samarabete med andra organisationer och
5. Implementering

Regelbundna översikter av potentiella konflikter sker två gånger om året . Även komissionen bör stärka den konfliktförebyggande verksamheten. Tidig varning är en nyckelfråga. Också här förutsätter det svenska ordeförandeskapet att utbyte av information och analys förbättras och att mallar bearbetas för rapportering på ett systematiskt sätt. Att behovet av konfliktförebyggande åtgärder blir en del av all verksamhet som beträffar bl.a. mänskliga rättigheter och avväpning är en välkommen komponent i helheten. Bättre samarbete med andra organisationer så som FN, NATO och OSSE kommer att förbättra förutsättningarna för framgång. Här bör observeras att även icke statliga organisationer har en betydelseful roll i sammanhanget. En nyckelfråga är implementering av allt detta. Här bör alla medlemstater medverka och ordförandeskapet har till uppgift att se till att så sker.


Till de bästa sammanfattnigarna i fråga om krishantering som jag sett hör Thorvald Stoltenbergs rapport om nordiskt samarbete i utrikes- och säkerhetsfrågor. I rapporten som kom ut i februari i år konstaterar han bland annat:

“En militär stabilisering bör så fort som möjligt uppföljas med en insats, som består av en polisstyrka, juridisk rådgivning, valobservatörer och andra former av civil expertis. I nästa omgång bör det finnas en biståndsinsats till stöd för mera långsiktiga utvecklingsplaner. Det är viktigt att de lokala politiska och statliga processerna fås i gång. Detta är också en viktig del av exit-strategin, m.a.o för att möjliggöra en avveckling av operationen”. Thorvald Stoltenberg, som är en erfaren diplomat och utrikesminister har definierat det som är viktigt i ett nötskal.

Kort och gott: den militära och den civila insatsen bör planeras som en helhet väl fore operationen påbörjas.

Det sker mycket på det här fältet. En betydelseful insats görs också genom FORESEC -projektet där den europeiska komissionen samarbetar i konsortium med både statliga och icke-statliga organisationer från Bulgarien, Finland, Italien, Storbritannien, Sverige och Österrike. Det är närmast fråga om forskningssarbete som beskrivs på följande sätt:


”Syftet är att öka den gemensamma förståelsen av den komplexa globala och sämhälleliga naturen av europeisk säkerhet, med målet att förebygga nya hot och dra nytta av teknologiska möjligheter.”

(“It aims to enhance the common understanding of the complex global and societal nature of European security in order to pre-empt novel threats and capture technological opportunities. “ )

Även om jag nu talar om Europa så är det självklart att sådana kunskaper och erfarenheter har betydelse även i operationer utanför Europa. Från Finland det är Crisis Management Initiative som medverkar. CMI är en icke-statlig organistion som grundades år 2000 och jag har från första början verkat som dess styrelseordförande.

Det är av stor betydelse att de olika både statliga och privata organisationer som arbetar med dessa frågor finner lämpliga former för samarbete. Utbildning är ett område där samarbetet kan nå verkligen betydelsefulla resultat. I Finland har vi ett institut som kallas för Crisis Management Center eller på svenska Krishanteringscenter. Till centers uppgifter hör “att utbilda sakkunniga för internationella krishanteringsuppdrag samt att idka forskning on civil krishantering. I Sverige är det Folke Bernadotte-akademin som upprättades år 2002 som en statlig myndighet “med den övergripande uppgiften att stärka och utveckla den svenska och internationella förmågan inom området konflikt- och krishantering, med en särskild inriktning på fredsinsastser.”

Som det framgår av det som sagt här tillägnas det i Norden stor uppmärksamhet till krishantering och utbildning I dessa frågor.

Bland de innovationer som vi inom CMI har testat även ute i utvecklingsländer tillhör konceptet “Governance-out-of-a-Box”. I fjol testades konceptet i Liberia med framgång. Där har det varit fråga om en post-konflikt situation där det finns behov för registrering av de nyfödda. “Governance-out-of-a-Box”-konceptet innebär att man kan förse en regering i en post-konflikt situation med elektroniska redskap för att upprätta administrationen efter konflikten då allt för ofta den nödvändiga infrastrukturen är förstörd. Det är av stor betydelse att myndigheterna kan kommunicera sinsemellan på ett effektivt och mobilt sätt. Erfarenheterna från Liberia är uppmuntrande.

För att sammanfatta vad jag anser som viktigt i detta sammanhang vill jag citera vad vice-ordfäranden för CMI styrelse Gunvor Kronman sade nyligen i ett seminarium:

“Byggandet av resilienta stater kräver byggandet av resilienta samhällen. Aktörerna verksamma inom statsbyggnad måste ta varje tillfälle i akt att inkludera aktörer som befinner sig utanför det statliga ledarskapet, som kvinnor, det civila samhället och ledarskapet på lokal nivå. Aktörer som kommer utifrån och deltar i processen måste vara medvetna om att det lokala ägarskapet i processen är ovärderligt och bygger grunden för en lyckad hållbar process som verkligen kan åtgärda det som behövs i samhället.” Till allt detta kan jag bara säga: så är det – jag instämmer!